Individuell examinationsuppgift

"Någon kanske vet vad ett barn är, men ingen vet vad det kan bli" Ann Åberg/Hillevi Lenz Taguchi)
Just den meningen tycker jag mycket om. Den säger mycket om Reggio Emilias filosofi för mig.
Jag hoppas att jag i mitt arbete alltid ska ha den i åtanke. Jag har ända sedan jag var i Guastalla 2005
och såg arbetet där och träffade en kursdeltagarre som gått Atelieristakursen tänkt att: Den vill jag också gå!
Det har varit en lärorik, utmanande och rolig resa jag gjort.
Väldigt inspirerande att göra studiebesök hos mina basgruppsmedlemmar och se deras lärmiljöer och höra hur de arbetar.
På min förskola är vi just i startskottet med att börja jobba Reggioinspirerat. Det har känts lite sådär att komma tillbaka till förskolan och fortsätta arbeta med det jag lärt mig på kursen när mina kolleger inte riktigt
varit med på samma tankesätt. Men om man som Cristian Fabbi sa, börjar att diskutera så kan man alltid någonstans mötas. Den här respekten inför människors inneboende resurser att- bli sitt bästa tycker jag är bland det finaste man kan tänka.
Efter många år som Fritidspedagog och en del utflykter till Förskolans värld blir jag ibland mörkrädd över att möta samma pedagogik som när jag själv gick i skolan, dvs. "gissa vad fröken tänker". Ledsen blir jag också ofta över hur kreativa barn med öppna sinnen blir "jobbiga barn" och uttråkade barn.
Om vi hade ett annat sätt att se på barn och lärande. Om vi varje dag var nyfikna.Inte hade en färdig planering med färdiga svar. Jag tror att vi pedagoger också blir uttråkade och tappar lusten när vi varje termin kör samma tema.
För mig är det just förhållningssättet till barn eller kanske till alla människor som är det mest fantastiska i den här filosofin. Att vara en nyfiken medforskare.
Min roll som bildpedagog och Frititidspedagog har väl varit att gå från färdiga små projekt, typ pyssel till jul och påsk till att själv tänka lite annorlunda. Att göra barn förtrogna med alla material i atelje`n. Visa konst som går lite utanför det vanliga man ser. För att förhoppningsvis tända en gnista till att själv våga skapa fritt.
Nu kommer jag att tänka mer på respekten för barnets eget skapande. Att inte fråga vad det föreställer som enda fråga. Inte rama in fint och som jag tycker estetiskt. Utmana mer. Ge lite mer aha-upplevelser. Vara lite
tystare - alltså inte stoppa in, utan locka fram mer.. Det ska bli spännande att se hur jag lyckas med det nu
när jag ska börja arbeta med skolbarn igen.
Det här "tänket" är ju på inget sätt färdigt hos mig, det är mer att jag ser med lite andra ögon.
Hela tiden upptäcker nya saker. Varje gång jag tycker att jag vet, så inser jag att jag inte alls vet.
Att jag har så oändligt mycket mer att lära mig. Det är inte negativt-tvärtom!
När jag läser: "Barns visuella världar" så undrar jag:-hur ska vi tänka då?
Jag har varit med och förbjudit samlingskort typ Pokemon i skolan och på fritids. Men, gör vi rätt när vi förbjuder? Är det som Pernilla Månsson sa: - barnen får lämna sin "ryggsäck", sin egen värld vid grinden till skolan/förskolan? Är det så bra? Hur känner sig ett barn då? Och vem är jag att döma? Kan vi istället tillåta och kanske ta med det i ett projekt?
Den "tredje pedagogen" är också något jag ofta funderar på.
Hur inreder vi rum? Vilka material ska finnas där? För vem? Vad kan man göra i rummet?
Jag tänker att det måste vara väl synligt för alla vad rummet är till för. Man ska bli lite nyfiken. Vilja upptäcka rummet! Samtidigt ska det vara föränderligt.Men tanken finns där: vet jag vad barnen som vistas där vill att rummet ska vara? Materialet? Hur vet jag det? Tror jag bara att jag vet?
Där kommer väl den Pedagogiska Dokumentationen in.
" Genom att dokumentera vad barn gör, säger och ger uttryck för på olika sätt lär vi oss inte bara något om oss själva som pedagoger utan framför allt lär vi oss något om barnen och hur de upplever, förstår och utrycker omvälden." (Hillevi Lenz Taguchi). Ja, det var några av mina tusen tankar och reflektioner om
kursen och Atelieristarollen.

Referenser:
Lyssnandets Pedagogik Ann Åberg/Hillevi Lenz Taguchi
Skapande barn Stina Braxell
Varför pedagogisk dokumentation Hillevi Lenz Taguchi
Barns visuella kulturer Anna Sparrman
Barns estetiska läroprocesser Tarja Häikiö

Föreläsningar av:
Christian Fabbi
Tarja Häikiö
Stina Braxell
Pernilla Månsson
Mia Andersson

Hur kan man arbeta med barn och konstbilder

Jag har med skolbarn 7-10 år ofta arbetat med konst/konstnärer. Berättat om konstnärens liv-låtit barnen måla av en konstbild och gjort en utställning av allt.
När jag varit i Barcelona och blivit inspirerad av Gaudis byggnader jobbade vi med att göra mosaiker.
Barnen tittade på bilder av byggnaderna och mosaikerna, fick sen själva arbeta med pappersmosaik.
En del barn valde att göra hela byggnader, en del gjorde mosaiken.
Ett för barnen befriande sätt att arbeta märkte jag då de inte hade de prestationskrav över sig som ofta stoppar de barn som inte är intresserade av bildämnet.

Nu blev det på lika villkor för alla. Tyvärr har jag inte några bilder på barnens verk.

Stinas uppgift

Bestämmer mig för att jobba med lera, riktig lera har de här barnen inte fått testa på.
Idag ska ni få jobba med det här, säger jag och tar fram leran. Lera! ropar barnen. Det är 3 pojkar 2-3 år.

Jag har bestämt mig innan för att jag ska vara helt tyst och bara observera och skriva ned barnens kommentarer.De får varsin bit lera och börjar genast undersöka den. Här är barnens kommentarer:
N:-Man blir så smutsig
N:-Man kan inte äta den, bläh! Oj hål!
S:- Kolla! ( Lyfter upp leran)
M:- Steker glass
N:-En farlig drake
S:- Kolla, jag har gjort en kaka!
N:-Du låtsas att det är en kaka.
S:-Tårta
M, smakar på leran säger:-Bläh!
Alla smakar på leran och säger:-Bläh!
De får lerverktyg av mig.
S:-Den är vass! Oj, hål!
M:- inne! (pekar på verktyget i leran)
N:- Man gör illa sig.
M:- En stor fisk ( bankar ut leran)
N:- Jag gör så här, med tre horn och ett som har inne och ute och vassa tänder, såna där. ( gör märken i leran) Axel är farligt monster.
N:- Kolla här en gubbe!
M:-Fingret, tummen( trycker ned dem i leran)
S:- Kladdig.
M:- Tummen! Hunden! Ha! Ha!Ha! Oj! Ramla hunden.
N:- Det här är en rymdraket, en stor rymdraket!
M:- Glass!
N:- Vi är inte färdiga än ( låter som en rymdraket, kör med leran i luften)
N.- ( Tar små, små bitar och bankar på och pratar hela tiden för sig själv)
S:-( slickar på leran)- Jag har gjort en drake! Titta! Hejdå allihopa! Syns en annan dag! ( slänger ner leran på golvet, tar upp den igen)- oj, jag hittar den.

N: ( börjar rulla små lerbitar i handen)- Gör en mask, det är enfarlig mask, den kommer till dig, en pyttepyttemask,där pappa och där storebror, jag gör en mamma med, nu kommer mamma, det här är mamma mask, där kommer en till.
Reflektion: N är äldst av pojkarna och arbetar intensivt hela tiden, de yngre pojkarna testar lite med leran, smakar, sticker ned verktyg i osv. Men, ju mer N pratar om vad han gör och använder leran till att göra olika former så stannar de upp och lyssnar och tittar på vad N gör. De försöker inte göra likadant utan slutar till sist helt och tappar intresset.
Kanske kan jag nästa gång ha bara de två yngsta pojkarna och som Stina föreslår i sin bok t.ex. fråga:- Hur högt kan man bygga med lera? Eller ge lite inspiration med t.ex. olika former i lera, cirklar, rektanglar, kvadrater eller rullar, kuber, klot i olika storlekar, för att väcka deras nyfikenhet och lust.

2 dagar med Christian Fabbi

Två helt underbara dagar med en fantastisk föreläsare! Sitter och läser igenom mina anteckningar, tar nog tid att smälta och reflektera riktigt över.
Det som fastnat är ändå Christians stora övertygelse och respekt för inte bara barnets utan alla människors förmåga att bli sitt bästa.
När vi sitter där och fastnar i konliktlösningar mellan barnen , så kan det vara så enkelt men samtidigt så svårt
att ta på sig andra glasögon och tänka: Vad beror det på att det här barnet så ofta hamnar i konflikter? Är det kanske så att barnet är uttråkat? Understimulerat? Hur ser vår miljö ut?
På min förskola arbetar vi inte än Reggioinspirerat. Men tanken är att vi ska komma dit. Jag har länge brottats med hur vi ska börja. Nu känns det som att vi har fått verktyg till en början. Barnobservationer, såklart. Att barnobservationerna får styra vad vi ska arbeta med, hur vi ska bygga miljöer, vilket material vi behöver osv. Att vi pratar om vår kunskapssyn, är nyfikna på barns lärande och har förväntningar på att de kan. Två väldigt givande dagar. TACK!

Bildanalys med Tarja av Den farliga resan

Vi får en hel del historik av Tarja om sagor. Som att på 1800-talet i England började man göra barnböcker.
Att bröderna Grim samlade ihop sagor i Europa och tecknade ned dem.
Vi gör sedan ett försök till bildanalys av Den farliga resan av Tove Jansson.
Vi ska ta varje uppslag i boken och titta på:
- Vad ser vi här?
-Vad symboliserar det?
-Finns det en djupare betydelse?
Vi hann med två bilder i vår grupp. En fråga som kom upp var: Behöver det vara en flicka på bilderna?
Vet vi att det är en flicka? På slutet berättade Tarja om Tove Janssons liv. Och visst kan man tolka in hela hennes liv i bokens bilder. Men- behöver det vara så?

Egen skapande uppgift 3 120315

Funderar och funderar på vad jag ska göra. Av vad? Efter stor beslutsångest bestämmer jag mig för att
dra fram allt möjligt material ur skåp och lådor. Det här är det roligaste sättet att arbeta skapande tycker
jag. Fantasin sätts igång av mångfalden av material och man kan bara ge sig hän och skapa!
Utan en färdig tanke på ett specifikt resultat. Och det är så kul! Jag tar en virkad duk och får syn på ett paketsnöre. Kanske kan jag fläta in det i duken? Behöver nog ett papper som stöd och bakgrund.
Den virkade duken syns inte riktigt mot det papper jag har valt, hittar en bit turkos papper som jag skjuter
in mellan duk och bakgrund. Paketsnöret står ut, vill inte sitta fast i duken när jag knyter fast det. Klistrar
fast det på papperet med limstift. Sen lägger jag till en tygknapp, två sidenblommor, ett gult band, en souvenir från en fjällresa och trycker till sist med schablon två svarta rådjur.

Att lära barn nyskapa på det här sättet har jag testat ofta i skolan med 7-12 åringar. Det har varit helt
fantastiskt att se deras skaparglädje. Jag tror att just det att de slipper alla prestationskrav på en vald
färdig produkt gör det här sättet att skapa så befriande. Jag tror nog att det fungerar även med yngre barn.

Stinas föreläsning 120223

Jag lär mig alltid något nytt på Stinas föreläsningar. Hur många gånger har jag inte satt en ram runt ett
barns bild? T.o.m. klippt ut en bit ur en bild och ramat in. Skrivit vad barnet ritat, jadå. Och aldrig tänkt
tanken att jag förstört något i barnets unika bild. För att det skulle se snyggt ut på väggen.
Den här otroliga respekten för barns eget uttryck som Stina lär ut är verkligen guld värd. Hur tänkte jag
egentligen? Kan jag tänka nu. Och hur skulle jag själv känna om någon förändrade en bild jag gjort.
Förmodligen bli arg och ledsen. Tack, Stina för den insikten!